Rebeckas blogg

Varför talar du inte om Jesus?

2010-08-23T08:47:00.000-07:00

Jag har undrat över detta de senaste dagarna speciellt. Många av oss kristna talar om både det ena och det andra. Vi kan tala om det vi menar är viktigt i förkunnelsen eller i det kristna livet, t.ex. så är en del upptagna av att vi ska ta Guds helighet och stränghet på allvar, att vi ska pröva oss, se vår synd osv, medans åter andra är mer upptagna av att Gud är kärlek och förlåtande och att vi inte ska vara så upptagna av att vi är syndare.

Jag känner att jag slits mellan dessa parter och det kan vara väldigt jobbigt till tider, för jag undrar så vad som är sant och rätt? vem ska jag tro? vad ska jag tro? när båda har rätt, men jag ändå känner tvivel...
Blir man lättare lagisk och kritisk, egenrättfärdig och fördömande om man är mer upptagen av Guds helighet och stränghet, för att se synden? blir man mer likgiltig och sovande och lätt mottaglig för all världens frestelser om man mest bara fokuserar på att Gud älskar oss och inte vill någon syndares död?

Varför tycks dessa två partier ha så svårt att hålla samman som bröder och systrar? vad är det egentliga problemet undrar jag? är det inte så att vi har för lite fokus på Jesu gärning på Korset? hans rättfärdighet, att Gud inte kan förlikas med synd och därför sände sin son i vårt ställe.
Evangeliet är ju trots allt dolt för vårt förnuft...evangeliet skapar frid och heliggörelse. En sann heliggörelse kan väl sammanfattas med det Johannes döparen säger: Han (dvs Jesus) ska växa och jag ska avta.

Det betyder inte att mitt liv, sån som Gud har skapat mig, mina egenskaper, min personlighet ska avta, nej tvärtom, så talar Guds ord också om vårt stora människovärde, skapade i Guds avbild, älskade som vi är, trots all synd. Nej, det som ska avta är den egna viljan som inte vill det Gud vill, allt det som går Gud emot, och vi är ju genomsyrade av det.

Det jag skulle önska är att vi kristna skulle vara mest fokuserade på Jesus och korset och hans försoningsverk, jag känner iaf det att jag blir så glad i människor som ofta talar om Jesus och det han har gjort, och det jag känner för dem tror jag är den kristna syskonkärleken som Bibeln talar om. Visst är allt det andra också viktigt, lagen ska förkunnas också, så att vi får ord på synden som bor i oss, mission ska förkunnas, och andra viktiga ting från Guds ord. Men det ska alltid läggas högst vikt på evangeliet, det är det som frälser oss, bara talet om Jesus och hans försoningsverk kan ge oss frid och glädje! där ligger en skatt som vi alla, särskilt de som förkunnar ordet borde gräva lite djupare i innan de står på talarstolen.
Måtte Guds Ande leda dem in i Ordet och öppna våra ögon och öron! Å måtte vår käre Fader i himlen, som är så oändligt tålmodig mot oss, föra oss till korset och försoningen, måtte vi kristna försonas och möta varandra med kärlek till Jesus och till varandra, trots olika meningar om ting som bibeln inte alltid är helt klar på.

Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord.
Sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord.

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus

2010-06-05T09:32:00.000-07:00

Detta är en sång jag är glad i, som ger mig tröst när jag är modlös, tröstlös och utan hopp. Jag upplever att Jesus döljer sig och livet är tungt. Då är denna sång iaf en liten tröst, även om jag kan vara länge modlös innan ljuset bryter igenom mörkret så finns en liten flamma med hopp; någonstans bland alla skuggorna står Jesus:

Finns det kors alltför tunga att bära,
blir prövningen stundom för svår.
Finns det ingen som ser dina tårar,
och ingen som nöden förstår.

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus,
för att hjälpa dig i nöden är han där.
Ser du efter ska du finna att där står han
för att lätta alla bördor som du bär.

Har de brustna förhoppningar skugga,
förvandlat din dag uti natt.
Kanske allting dig synes förgäves och
trons låga flämtar så matt.

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus...

Kanske molnen har kommit för solen,
så livet syns mörkt för din del.
Är du bitter kan hända i hjärtat
att drömmen om lycka slog fel.

Någonstans bland alla skuggorna står Jesus...

Utdrag ur "En vei fra frykt til trygghet" av Gunvor Rekstad (s.23f)

2010-05-07T14:24:00.000-07:00

"Får jeg stille deg et par spørsmål?
Øyenkontakt – har du tenkt på øynene til Jesus noen gang? Hvordan er øynene hans når de ser på deg?
Er de sinte og vil straffe deg eller ødelegge deg?
Det er faktisk ikke slik at så sinna var Gud verden og på deg og meg at han ble nødt til å sende Jesus.
Øynene hans er heller ikke bedrøvet, som om de skulle si "å nei, å nei, at du kunne skuffe meg slik. At du kunne gjøre dette mot meg etter alt jeg har gjort for deg". Nei, det er ikke slik at så skuffet var Gud over verden og over deg og meg at han så ikke noen annen råd enn at han fikk sende Jesus.
Øynene som møter deg når du våger å heve blikket og se på Jesus, er øyne som forstår. De er varme. De stemmer med Guds eget ord om at så høyt har Gud elsket verden og deg og meg at han av sin frie vilje valgte å sende Jesus. Ut fra et kjærlighetsmotiv ordnet han opp i elendigheten.

Denne klærligheten vil synes i Jesu øyne, slik at det er kjærlighet du kan lese der. Kjærlige øyne, som lider med deg og gleder seg med deg, oppmuntrer deg og smiler til deg, slik du trenger det. Av bare nåde.

Nåde er det også at han har tid til deg, lytter, hører på deg, gir deg sin udelte oppmerksamhet når du henvender deg til han.
Der blir du hørt. Han hører både det sagte og det usagte fra munn og hjerte. For han er du verdifull nok til at han lytter, bruker tid på deg, forstår og engasjerer seg. Nettopp det som må til for at et barn skal kjenne seg elsket av sine foreldre. Slik er han.

Heldigvis er det ikke slik at for å få kontakt, må du stille deg i køen av alle trengende som venter på å komme fram til han med sine behov – vente på tur. Nei, det er ikke slik med Gud. Han er ikke bare en far. Han er en himmelsk Far, som har tid nok til alle."

Utdrag ur boken "En vei fra frykt til trygghet" av Gunvor Rekstad

2010-05-01T04:29:00.000-07:00

(s.25-28)

"Det er to hovedløgner det alminnelige mennesket tror:

1: min egenverdi kommer av det jeg gjør, presterer, får til og lykkes med.

2: min egeverdi kommer av hva andre mennesker mener om meg, om de liker meg.

Følgene blir deretter. Den som leter, han finner, står det. Men når jeg leter etter verdi i aksept og bekreftelse ut fra egne prestasjoner og andres meninger om meg, da finner jeg ikke indre trygghet. Jeg finner usikkerhet og frykt: frykt for å misslykkes, frykt for å bli avist, frykt for straff. Og jeg finner skam. For jeg vil skamme meg over meg selv når jeg ikke klarer å bli bedre, eller greie det bedre, og andre aviser meg. Og mindreverdsfølelsen er der. /.../

Å leve slik, er å leve på en løgn – løgnen om hva som gir meg min sanne verdi. De strever jeg for å finne verdi andre steder enn hos Gud – utenfor hans kjærlighet. /.../

Huset mitt er da bygget på sandgrunn (Matt 7:26f).
Når livsstormene kommer, faller huset og fallet blir stort. Og jeg lengter slik etter noe trygt og sikkert som ikke skal avhenge av meg eller andre mennesker – noe varig og stabilt. Jeg lengter etter fred og ro inn i usikkerheten.

Gud tilbyr en genuin grunnvoll for en indre trygghet, slik at livet ikke brukes til å unngå feil og katastrofer. Hvor blir det av lykken i livet, hvis det gode liv faktisk dreier seg om å unngå ting?

Klok er den mann og kvinne som bygger sitt hus på fjell: på hva Gud och Guds Ord sier om han og henne. Den som har sin egenverdi grunnfestet i hva Gud mener, velger Guds løsning i sin søken etter selvtillit og indre trygghet."

Jultider :)

2010-01-09T11:54:00.000-08:00

Ja, nu är ju det här lite försenat, jag skulle ha skrivit i december, men det får nog bara vara ett litet återblick :)

Vi hade riktig julstämning i hjalmarjohansensgaten 276, ja redan i november så hade vi börjat med julstämningen. Vi hade julmusik, massa clementiner, ljus och kalender och jag lagade en julstjärna av papp som vi hängde upp. Så gjorde Maria Therese och Line det här fina pepparkakshuset som jag och Maria pyntade. :)

Tack för år 2009 :)

toving i stua

2010-01-09T11:46:00.000-08:00

Idag har jag och Ågot tovat tofflor, eller rättare sagt...prövat å tova. Resultatet vart inte helt som vi hade tänkt. Vi hade tydligen fel typ av ull. Men det var kul ändå, iallfall en lite stund, tills jag tappade tålamodet...hehe ;) jag är nog en aning perfektionistisk av mig, men då är det skönt å ha Ågot här, för hon tar det inte så seriöst. Jag har så mycket å lära av henne :)

Här ser ni resultatet av dagens projekt som tog flera timmar...:P

Ja, som ni ser så vart det inte så lyckat, iallfall inte mina "tofflor", men man lär sig av sina misstag :)
ja, man lär så länge man lever, eller "man lever så länge man lär" som Öystein sa, eller "man lär så länge man leker" som hans bror menade...
jaja...bara man inte låter sig nedslås av att man misslyckas ibland, men lär sig å se det roliga i det. Å det här såg ju iaf väldigt tokigt ut...haha :D

Men det kan ju alltid användas till nåt, typ modern konst eller nåt...:P det var iallfall kul å pröva :) men nästa gång så tar jag å stickar ett par toffler å hiver dom på vask :) enkelt å greit!

dikt om TV:n

2009-12-01T10:24:00.000-08:00

En engelsk författare som heter Roald Dahl, har skrivit en del barnböcker. En heter "Charlie och chokladfabriken". I den skriver han om fem barn som får komma in i en fabrik som länge har varit stängd för allmänheten. Ett av barnen ska få ärva den fantastiska fabriken. Men alla barnen utom huvudpersonen är inte särskilt gott uppfostrade. En är glupsk, en är förfärligt bortskämd, en ska bara vinna hela tiden och en är en riktig TV och TV: spels nörd. Och om denna pojke blir det sjungen en sång av de som jobbar i fabriken. Så här går den:

Det viktigeste vi nå har lært
hva angår barn, det må ha vært
å sørge for de slipper fri
for all slags fjernsynskikkeri.

I nesten hvert et hjem vi vet
der sitter barna tett i tett
med åpen munn og stive blikk
og venter på hvordan det gikk
med det de knapt kan komme på
hva var – en time etterpå!

De ser på likt og ulikt, alt
som sendes, rett å galt
til øynene mest spretter ut
(forleden kveld så vi en gutt
som det var gått så sørgelig,
ja rent ut sagt forskrekkelig,
at øynene var hoppet ned
og trillet kulerundt av sted
mens gutten satt der, blind og stum
og angret nok han var så dum!)

Å jo, de holder saktens ro
(især hvis de er fler enn to),
lar vær' å slåss og rive ned
så mor kan være litt i fred.
Men har du aldrig tenkt litt på
hva dette gjør med dine små?

At tanken dør og ånden sløves,
at fantasien helt bedøves!
Og hjernen blir så bløt som smør
og alt de ikke ser er gørr!
Ja se nå bare på din pode:
når lærte han å bruke hodet?

Du roper høyt: hva skulle de
vel finne på hvis ikke vi
slår fjernsynsapparatet på
og vi får fred? Hva skal vi så
underholde barna med?
Kanskje du kan si oss det?

Og svaret er: hva gjorde de den tid
det ikke var no' kikkeri?
Det skal jeg si (du husker nok)
hvor de var opptatt av en bok?

Eventyr fra land og riker,
heltemot og pene piker, skatteøyer, elefanter,
sirkusliv og snille tanter!
Dyr og fugler, storm og kav,
det store LIV de øste av!
Bokreolen ble en bro
som førte fra det sted de stod
til et sted der noe mystisk
(de kalte det visst «mystifistiskt»!)
lå og ventet på den som
bare vendte bladet om!

Tykke bøker med bokstaver
var de beste julegaver.
Bøker opp og bok i mente!
Mye annet måtte vente
til de var ved bokens ende,
ikke flere blad å vende!

Noen bøker visste alt.
I andre bøker ble fortalt
at du kunne lage hva
som helst du ville ha!
Eventyr og sang og viden
-alt de lærte før i tiden!

Vil du ha en god idè?
Pakk så TV apparatet ned!
Knus det, kast det, hva du vil!
Gjør det nå og ikke spill
barnas tid med alt som flimrer,
alt som skremmer og som glimrer
med sin tomhet og sin råskap.
Noen kalle det for morskap!

Etterskrift: Se nå på Mike Teve -
er det slik ditt barn skal leve?
I morgen, kanskje, får vi høre
om det er noe vi kan gjøre,
eller han skal måtte svi
for sitt fjernsynsplageri!
Om han ikke er på plass,
får vi si: DET ER TIL PASS!

Ur Charlie og sjokoladefabrikken av Roald Dahl

(Umpa-Lumpafolkets sang om Mike Teve)

Ur Rosenius husandakt, 26 september

2009-09-27T05:53:00.000-07:00

...ert liv är fördolt med Kristus i Gud. (Kol 3:3)

Märk, vårt liv i Gud är fördolt – fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold. Därför är vårt liv fördolt. Så talar aposteln. Detta bekräftas av alla de heligas livserfarenhet. Men vi vill inte låta detta vara sant. Vi invänder: Om det vore ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det i sanning inte vara så fördolt. Det skulle lysa fram, synas, kännas och upplevas.

Låt oss se hur det förehåller sig! Det är sant: Den som tror på Guds Son, han bär vittnesbördet inom sig (1 Joh 5:10). Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16). Och Johannes upprepar: Vi får kallas Guds barn. Och vi är det! (1Joh 3:1). Vi vet att vi tillhör Gud (1 Joh 5:19). Den människa bedrar sig själv, som tror att hon kan leva det fördolda livet med Kristus i Gud utan att veta av någon omvändelse, utan att känna till någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen och någon frigörelse i Kristus. Du bedrar dig själv, om du inte fått nytt liv i Kristus och börjat en ny vandring med honom utan ännu är ett med världen, även om du tar avstånd från hennes grovt syndiga livsföring.

Fatta nu inte detta Skriftens ord så som om det fördolda livet i Kristus inte skulle ha några bestämda kännetecken, som om det skulle sakna all kraft och verkan och varken kunna påvisas eller bekräftas! Nej, nog står det fast vad Skriftens lär, att det goda trädet skall kännas igen på Andens frukter. Att det andliga livet ändå är så fördolt kommer av att vår förnuft efter syndafallet är så förmörkat. Vi förstår oss inte alltid på Andens verk och känner inte igen Andens frukter. Vi vill gripa om själva livet med händerna, se och ta på det. Ibland är vi inte nöjda med de Andens frukter som Skriften nämner utan vill själva bestämma, vilket innehåll det andliga livet skall ha och hur det skall gestalta sig.

Då skriften nämner sådana Andens frukter som kärlek, glädje och frid säger man: Hur är det nu med detta? Nog tändes där en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för mina synder, och jag fick frid med Gud och en glädje som jag aldrig förr haft. Men framtoningen av dessa ting är nu så svag och växlande. Jag borde ju ha en långt större kärlek, en mer orubblig glädje, mer frid och fördragsamhet.
Man vill se bevis på livet hos sig själv. Man vill känna och uppleva. När man ingenting känner, tvivlar man på livet.

Detta vårt liv i Gud är som mest fördolt i tider, då Gud tar bort all kännbar kraft av tron och låter all synd och skröplighet falla över oss. Satan får sikta oss som ett såll. Han får fresta och plåga oss med syndiga tankar, orena sinnesrörelser och onda begär så svårt att vi ibland faller. Petrus förnekar sin Herre, ljuger och förbannar, och Paulus och Barnabas kivas med varandra. O, när sådant händer frågar vi oss: Var finns nu detta liv med Kristus i Gud? Det är verkligen fördolt. Vem kan nu tro att Guds Ande bor i oss? Nej, det förefaller oss som om det var djävulens ande.

Till detta kommer nu svåra upplevelser av olika slag, yttre olyckor och lidanden. Som en störtflod sköljer de över oss. Så som mot den gudfruktige Job förenar sig alla ondskans krafter i naturen och andevärlden och fientligt sinnade människor. Rövare, blixten, stormen och åskan tar ifrån honom allt vad han äger, t.o.m. barnen. Djävulen plågar hans kropp, hustrun hånar hans tro, och hans stackars vänner vältrar nya stenar på lasset. Hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den innerliga Guds vänskap som han skulle äga? Det är att djupt, djupt dölja vår härlighet.

Av allt detta onda, som täcker över och döljer vårt liv i Kristus, är synden utan jämförelse det svåraste. Man kan snart nog lära sig, att yttre lidande är ett faderligt ris. Den Herren älskar, den agar han (Ords 3:12). Men då du blivit illa åtgången av djävulen och syndiga begär fått härja fritt i köttet, då känner du dig som död. Det känns som om Guds Ande vikit ifrån dig och som om du med all rätt var övergiven av Gud. Detta är dräpande dolkstötar, som går oss genom märg och ben och förmörkar nådelivet. Bäst är då att lämna all tanke på eget nådeliv och endast se på den evige och oföränderlige Guden! Blicka upp till honom och fråga: Har du ännu makt att frälsa och hjälpa i sådant mörker?
När det åter klarnar, skall du få se att i det svarta mörkret dolde sig ett förbarmande fadershjärta i Gud och en oförminskad rättfärdighet i Kristus. Du skall i ditt eget hjärta finna ett sant, levande och kämpande trosliv. - Det är den högste Gudens visdom att veta hur han handlar med de sina, hur han döljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete. Hur nödvändigt är det inte att känna till denna Guds visdom och ledning för att kunna hålla ut i tron på denne Herre!

Vad är vårt liv? En liten tid av möda, kamp och strid
I väntan på den salighet, som kröner oss med frid;
En liten tid av brist och nöd och ofullkomlighet
Men ock en glad förbidan av Guds rikes härlighet.

En sångvers

2009-03-07T04:19:00.000-08:00

Som Jesus kan ingen hugsvala (=trøsta/hjælpa)
ej någon kan mena så væl
ej någon så hjærtligt tilltalar min skræmda och sargade sjæl.
Nej, vænner de kunna visst mena så væl och giva råd,
men hjælpa det kan han allena och nåd får jag alltid som nåd.

Hopp, drömmar om framtiden och Guds vilja

2009-02-07T04:40:00.000-08:00

De allra flesta har drömmar om sin framtid, vi önskar oss en att dela livet med, ett fint hem, en god utbildning och ett bra jobb osv. Men för många som ar levt för att uppfylla sina drömmar så var det som en chock att upptäcka att verkligheten inte är en dröm. Många har blivit så besvikna att de har blivit fyllda av bitterhet, andra klagar på allt och alla, andra fortsätter att kämpa för en inbillad dröm, andra söker utan att finna, andra ger upp. Alla har vi en ting gemensamt: Vi söker meningen med livet, vi söker fred.

När jag var yngre än jag är nu så levde jag ofta i min egen lilla värld, min egen drömvärld. Jag längtade efter att finna en bästa vän som kunde förstå mig, jag längtade efter en identitet, jag trodde att jag genom att stänga mig inne i min värld och grubbla över livet skulle finna mig själv. Jag var rädd för att ta kontakt med folk för jag var rädd för att bli missförstådd och att folk skulle le av mig. Så jag vågade aldrig försöka att vara mig själv för att se om folk kunde acceptera den jag var utan jag fogade mig istället för andras uppfattningar om mig, sa folk att jag var snäll, så var jag snäll, sa dom att jag var blyg och tyst så vart jag det.

Men jag fann aldrig min identitet på det viset, jag kände mig bara olycklig. Dessutom visste jag inte hur det var med mitt kristenliv, jo jag visste att det var nåt som inte var rätt, jag hade inte sett vad Jesus har gjort för mig, hade hört det tusen och tusen gånger men jag hade aldrig sett det med mitt hjärta, bara med hjärnan.

Det var på Fjellheim som jag fick möta Jesus. Fjellheimåret var på många sett ett jobbigt år för mig eftersom jag slet mycket med självförtroendet och med tvivel och anfäktelse. Men på ett underligt sätt så ledde Gud mig igenom allt och idag när jag ser tillbaka så ser jag att han har lett mig trofast hela tiden. Gud är god!

Jag har fortfarande många drömmar och tankar om framtiden, men jag vet att mitt liv är i Guds hand. Men jag hamnar fortfarande i tvivel och blir ibland rädd för vad jag kommer att möta i framtiden. Jag har så många tankar om livet att jag ibland nästan försvinner i min egen värld och folk runt omkring prövar att få kontakt med mig men kanske märker att jag är så fjärn att de tänker att det inte är någon vits i å ta kontakt (kanske?).

Jag kan fortfarande dagdrömma och önska att framtiden kunde vara som i sagorna eller de romantiska filmerna, men jag vet att sanningen är att där sagorna slutar, där börjar verkligheten. Ibland får jag en så stark önskan om något att jag har svårt att be om att Guds vilja ska ske.

Men vad skulle egentligen ske om jag fick som jag själv ville?

Om jag verkligen fick som jag ville skulle det kunna leda till något gott?? jag ber Gud att han må visa mig den väg jag ska gå, men vill jag egentligen gå den vägen som Gud har lagt fram? Vill jag offra mina drömmar och planer för att följa Gud? Å att Gud måtte fortsätta att visa mig sin vilja och övertyga mig om att det är bäst att vänta på Herren och vara stilla för hans ord än att drömma om framtiden.

en av mina favoritsånger

2009-01-30T07:56:00.000-08:00

Jag har alltför lätt för å se mer på mig själv än å se på Jesus. Jag behöver stadigt påminnas om att det är det Jesus har gjort och gör, det är det som gäller, inte det jag gör, känner eller är.

Jag är inte så bra på å förklara hur det står till med mitt andliga liv, därför går jag sällan till själavårdare. Jag finner ju själavård i Guds Ord och ofta i sånger som är skrivna av bröder och systrar i tron, som upplevt detsamma som jag.

Här är en av dessa sånger.
Det är några gamla ord i den som jag inte helt vet vad de betyder, men det gör inget, jag tycker ändå att budskapet är så pass klart att det kan lysa upp en kristen bror eller syster som helst ser på sig själv och sin uselhet och kalla hjärta och alldeles glömmer bort vad vi har i Jesus. Lägg speciellt märke till de två sista verserna:

Om du är usel, och död och kall,
så är du friköpt i alla fall.
Din synd i blodet avtvagen är,
om också du uppå bördan bär.
Till barn du valdes av evighet,
Guds barn du är, o, glöm ej det,
Guds kära barn om du kommit när,
men sorgebarn om du borta är.

Frivilligt Jesus i döden gick,
och släktets nöd han uppbära fick.
Vad han har lidit, det slipper du
och testamentet har kraft ännu.
Så kom då dristigt till honom fram
Han är ditt eget offerlamm.
För dina synder han lidit nog,
det var väl ändå fr dig han dog?

Och kan du sjunga, så lova Gud,
att du får vara en Kristi brud.
För dig är ingen fördömelse.
Men när du icke kan grunden se,
så bliv dock stilla, ty Herren ser
dig i sin Son - vad vill du mer?
Se har du Sonen, då har du allt,
fast hjärtat ofta känns dött ock kallt.

Gud väger aldrig din arma tro,
en bättre grund finns för frid och ro:
Den grund som lades i Jesu blod
då han så huld och av hjärtat god
tog på sig hela vår syndamängd
och ibland rövare blev hängd.
Se, denna grund det var ej din tro,
men tror du det, får du samvetsro.

en kul vecka på Fjellheim

2009-01-30T07:36:00.000-08:00

Eleverna (de flesta) är nu i Syd-Amerika och steker sig i den varma solen :) dom verkar ha det bra där ute.
Vi som är kvar, vi saknar eleverna ja, men det har iaf för mig varit en väldigt bra vecka måste jag säga. Men kanske jag trivs bäst när det inte är så mycket folk omkring mig, ja, det är nog så. Jag blir liksom mer mig själv då, försvinner liksom inte i folkmassan.

Vi, dvs Gudny (kocken på Fjellheim), Åshild (administrationsleder), jag, Randi och Margrethe (ettåringar) å så Kjetil (vaktmästaren) har gjort om en del på stuan på Fjellheim. Så ni som ska på kortkurs.....bered er för en överasskelse! :) vi tycker det vart väldigt fint, men jag tror inte alla kommer å tycka det. Smaken är som baken alltså. Å så ska vi sätta lite personligt präg på det genom å ha en bild på oss...vi är ju så söta...hehe ;D

I torsdags var vi hos Gudny och såg fem timmars "Stolthet och fördom"...det är favoriten det...hehe
å igår kväll var vi ute och åt på Egon å så drog vi till Åshild efteråt. Ja, vi har det bra vi i personalen :) oh, yeah!

Gör dig inga bekymmer

2009-01-25T14:36:00.000-08:00

I Lukasevangeliet kapitel 12, verserna 22-34, talar Jesus om det å bekymra sig. Liksom allt det Jesus sa till folket på den tiden, så gäller det inte bara för dom men det är också ord som är talade till oss.

Vi har så lätt för att bekymra oss. I alla fall jag. Jag oroar mig mycket för framtiden, vad jag ska utbilda mig till, var jag ska bo i framtiden, vem jag ska gifta mig med (om jag nu blir gift, eller ska jag säga, om nu någon skulle kunna tänka sig å vilja gifta sig med mig)...och så vidare.

Vad ska jag då göra med alla dessa bekymmer? jo, jag ska gå till Jesus med dem; käre Jesus, du ser att jag oroar mig för det och det...vad är ditt råd? vad vill du att jag ska göra?
o ja, jag vet ju redan svaret, jag har läst det tusen gånger!

Jesus säger så här till mig och till dig som bär på bekymmer och oro:

"Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta, eller för er kropp, vad ni skall klä er med.
Livet är mer än maten och kroppen mer än kläderna." så visar han till fåglarna, de får allt av Gud, fast de inte skördar eller samlar på sig en massa ting. Så säger Jesus:
"Hur mycket mer värda är inte ni än fåglarna?

Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
Om ni inte ens förmår så lite, varför bekymrar ni er då för allt det andra?"
Så talar han om gräset som Gud gör så vackert fastän det bara finns till en lite stund.
"Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som idag står ute på marken och imorgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er. Så lite tro ni har!"

Gud har omsorg om sina barn. Han älskar oss. Ja, han älskade oss så högt att han sände sin ende älskade Son, honom sände han till jorden för att han som var alltigenom god och helig skulle ta straffet för våra synder (Joh.3:16, Jes.53:5).
Vi frågade aldrig efter det, vi förstår inte att vi vandrar i mörkret, vi vet inte vad ljus är om vi inte har sett det. Men Jesus som är världens ljus kom hit ner och vandrade här på jorden.
Han brydde sig om de han mötte, jag har inte läst någonstans att han inte hjälpte någon som kom till honom. Han hjälpte alla, också de som inte trodde på honom.

När vi bekymrar oss så lever vi egentligen som om det inte skulle finnas någon Gud i himmelen som har kontroll, eller som om Gud skulle sitta slapp å slö i sin kungatron, gäspa och rulla tummarna och vara som en riktig latmask. Nej, Gud är inte sån! Jag är ofta sån jag, det ska jag inte förneka, och då får jag också skylla mig själv när jag inte får någonting gjort.

När jag går med mina bekymmer och oroliga tankar till Jesus, så vet jag att han bryr sig. Han bryr sig om mig, han vill att jag ska finna rätt utbildning, ett yrke som jag kan trivas med, att jag ska ha god gemenskap med mina vänner och att jag ska finna nya vänner.

Så vet jag också av egen erfarenhet att han ibland kan stänga vägar för mig, jag trodde att jag skulle gå där, men det var fel, så stängde han för mig. Men han har alltid öppnat ett fönster, oftast i sista stund, när jag nästan har gett upp hoppet. Jag tror Gud prövar mitt tålamod, jag har inte så bra tålamod, jag, så det är nog gott att jag får det prövat, så att jag ska lära mig å räkna med Gud i allt.

Ja, det var det...så leder Gud mig på de vägar han har förutbestämt, och det är inte alltid det jag hade tänkt mig. Men det är gott att få vandra hans vägar.
Men det är en väg han absolut vill att jag ska gå. Den Vägen leder till Golgata, där Jesus dog för mina synder och uppstod på den tredje dagen. Tack Gode Gud för Golgata!

blogg, för den som gillar att skriva?

2009-01-25T13:45:00.000-08:00

ja, jag tycker om att skriva. Skriver iallafall dagbok. Men att skriva saker som folk faktiskt kan läsa och kommentera, ja, det är en utfordring, det har jag inte gjort förr. Så det blir spännande :)

Kanske jag borde vara lite lagom personlig här, inte skriva typ dom allra innersta tankarna...men ändå vara så pass personlig att folk som är intresserad av vad som rör sig i mitt huvud också får en chans att få reda på det....ni kan ju inte precis läsa mina tankar genom att se mig (det är jag egentligen glad för...det är ju inte alltid så värst vackra tankar precis).