Varför talar du inte om Jesus?

Jag har undrat över detta de senaste dagarna speciellt. Många av oss kristna talar om både det ena och det andra. Vi kan tala om det vi menar är viktigt i förkunnelsen eller i det kristna livet, t.ex. så är en del upptagna av att vi ska ta Guds helighet och stränghet på allvar, att vi ska pröva oss, se vår synd osv, medans åter andra är mer upptagna av att Gud är kärlek och förlåtande och att vi inte ska vara så upptagna av att vi är syndare.

Jag känner att jag slits mellan dessa parter och det kan vara väldigt jobbigt till tider, för jag undrar så vad som är sant och rätt? vem ska jag tro? vad ska jag tro? när båda har rätt, men jag ändå känner tvivel...
Blir man lättare lagisk och kritisk, egenrättfärdig och fördömande om man är mer upptagen av Guds helighet och stränghet, för att se synden? blir man mer likgiltig och sovande och lätt mottaglig för all världens frestelser om man mest bara fokuserar på att Gud älskar oss och inte vill någon syndares död?

Varför tycks dessa två partier ha så svårt att hålla samman som bröder och systrar? vad är det egentliga problemet undrar jag? är det inte så att vi har för lite fokus på Jesu gärning på Korset? hans rättfärdighet, att Gud inte kan förlikas med synd och därför sände sin son i vårt ställe.
Evangeliet är ju trots allt dolt för vårt förnuft...evangeliet skapar frid och heliggörelse. En sann heliggörelse kan väl sammanfattas med det Johannes döparen säger: Han (dvs Jesus) ska växa och jag ska avta.

Det betyder inte att mitt liv, sån som Gud har skapat mig, mina egenskaper, min personlighet ska avta, nej tvärtom, så talar Guds ord också om vårt stora människovärde, skapade i Guds avbild, älskade som vi är, trots all synd. Nej, det som ska avta är den egna viljan som inte vill det Gud vill, allt det som går Gud emot, och vi är ju genomsyrade av det.

Det jag skulle önska är att vi kristna skulle vara mest fokuserade på Jesus och korset och hans försoningsverk, jag känner iaf det att jag blir så glad i människor som ofta talar om Jesus och det han har gjort, och det jag känner för dem tror jag är den kristna syskonkärleken som Bibeln talar om. Visst är allt det andra också viktigt, lagen ska förkunnas också, så att vi får ord på synden som bor i oss, mission ska förkunnas, och andra viktiga ting från Guds ord. Men det ska alltid läggas högst vikt på evangeliet, det är det som frälser oss, bara talet om Jesus och hans försoningsverk kan ge oss frid och glädje! där ligger en skatt som vi alla, särskilt de som förkunnar ordet borde gräva lite djupare i innan de står på talarstolen.
Måtte Guds Ande leda dem in i Ordet och öppna våra ögon och öron! Å måtte vår käre Fader i himlen, som är så oändligt tålmodig mot oss, föra oss till korset och försoningen, måtte vi kristna försonas och möta varandra med kärlek till Jesus och till varandra, trots olika meningar om ting som bibeln inte alltid är helt klar på.

Låt mig få höra om Jesus,
skriv i mitt hjärta vart ord.
Sjung för mig sången så dyrbar
skönaste sång på vår jord.