...ert liv är fördolt med Kristus i Gud. (Kol 3:3)
Märk, vårt liv i Gud är fördolt – fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold. Därför är vårt liv fördolt. Så talar aposteln. Detta bekräftas av alla de heligas livserfarenhet. Men vi vill inte låta detta vara sant. Vi invänder: Om det vore ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det i sanning inte vara så fördolt. Det skulle lysa fram, synas, kännas och upplevas.
Låt oss se hur det förehåller sig! Det är sant: Den som tror på Guds Son, han bär vittnesbördet inom sig (1 Joh 5:10). Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16). Och Johannes upprepar: Vi får kallas Guds barn. Och vi är det! (1Joh 3:1). Vi vet att vi tillhör Gud (1 Joh 5:19). Den människa bedrar sig själv, som tror att hon kan leva det fördolda livet med Kristus i Gud utan att veta av någon omvändelse, utan att känna till någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen och någon frigörelse i Kristus. Du bedrar dig själv, om du inte fått nytt liv i Kristus och börjat en ny vandring med honom utan ännu är ett med världen, även om du tar avstånd från hennes grovt syndiga livsföring.
Fatta nu inte detta Skriftens ord så som om det fördolda livet i Kristus inte skulle ha några bestämda kännetecken, som om det skulle sakna all kraft och verkan och varken kunna påvisas eller bekräftas! Nej, nog står det fast vad Skriftens lär, att det goda trädet skall kännas igen på Andens frukter. Att det andliga livet ändå är så fördolt kommer av att vår förnuft efter syndafallet är så förmörkat. Vi förstår oss inte alltid på Andens verk och känner inte igen Andens frukter. Vi vill gripa om själva livet med händerna, se och ta på det. Ibland är vi inte nöjda med de Andens frukter som Skriften nämner utan vill själva bestämma, vilket innehåll det andliga livet skall ha och hur det skall gestalta sig.
Då skriften nämner sådana Andens frukter som kärlek, glädje och frid säger man: Hur är det nu med detta? Nog tändes där en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för mina synder, och jag fick frid med Gud och en glädje som jag aldrig förr haft. Men framtoningen av dessa ting är nu så svag och växlande. Jag borde ju ha en långt större kärlek, en mer orubblig glädje, mer frid och fördragsamhet.
Man vill se bevis på livet hos sig själv. Man vill känna och uppleva. När man ingenting känner, tvivlar man på livet.
Detta vårt liv i Gud är som mest fördolt i tider, då Gud tar bort all kännbar kraft av tron och låter all synd och skröplighet falla över oss. Satan får sikta oss som ett såll. Han får fresta och plåga oss med syndiga tankar, orena sinnesrörelser och onda begär så svårt att vi ibland faller. Petrus förnekar sin Herre, ljuger och förbannar, och Paulus och Barnabas kivas med varandra. O, när sådant händer frågar vi oss: Var finns nu detta liv med Kristus i Gud? Det är verkligen fördolt. Vem kan nu tro att Guds Ande bor i oss? Nej, det förefaller oss som om det var djävulens ande.
Till detta kommer nu svåra upplevelser av olika slag, yttre olyckor och lidanden. Som en störtflod sköljer de över oss. Så som mot den gudfruktige Job förenar sig alla ondskans krafter i naturen och andevärlden och fientligt sinnade människor. Rövare, blixten, stormen och åskan tar ifrån honom allt vad han äger, t.o.m. barnen. Djävulen plågar hans kropp, hustrun hånar hans tro, och hans stackars vänner vältrar nya stenar på lasset. Hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den innerliga Guds vänskap som han skulle äga? Det är att djupt, djupt dölja vår härlighet.
Av allt detta onda, som täcker över och döljer vårt liv i Kristus, är synden utan jämförelse det svåraste. Man kan snart nog lära sig, att yttre lidande är ett faderligt ris. Den Herren älskar, den agar han (Ords 3:12). Men då du blivit illa åtgången av djävulen och syndiga begär fått härja fritt i köttet, då känner du dig som död. Det känns som om Guds Ande vikit ifrån dig och som om du med all rätt var övergiven av Gud. Detta är dräpande dolkstötar, som går oss genom märg och ben och förmörkar nådelivet. Bäst är då att lämna all tanke på eget nådeliv och endast se på den evige och oföränderlige Guden! Blicka upp till honom och fråga: Har du ännu makt att frälsa och hjälpa i sådant mörker?
När det åter klarnar, skall du få se att i det svarta mörkret dolde sig ett förbarmande fadershjärta i Gud och en oförminskad rättfärdighet i Kristus. Du skall i ditt eget hjärta finna ett sant, levande och kämpande trosliv. - Det är den högste Gudens visdom att veta hur han handlar med de sina, hur han döljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete. Hur nödvändigt är det inte att känna till denna Guds visdom och ledning för att kunna hålla ut i tron på denne Herre!
Vad är vårt liv? En liten tid av möda, kamp och strid
I väntan på den salighet, som kröner oss med frid;
En liten tid av brist och nöd och ofullkomlighet
Men ock en glad förbidan av Guds rikes härlighet.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar