Hopp, drömmar om framtiden och Guds vilja

De allra flesta har drömmar om sin framtid, vi önskar oss en att dela livet med, ett fint hem, en god utbildning och ett bra jobb osv. Men för många som ar levt för att uppfylla sina drömmar så var det som en chock att upptäcka att verkligheten inte är en dröm. Många har blivit så besvikna att de har blivit fyllda av bitterhet, andra klagar på allt och alla, andra fortsätter att kämpa för en inbillad dröm, andra söker utan att finna, andra ger upp. Alla har vi en ting gemensamt: Vi söker meningen med livet, vi söker fred.

När jag var yngre än jag är nu så levde jag ofta i min egen lilla värld, min egen drömvärld. Jag längtade efter att finna en bästa vän som kunde förstå mig, jag längtade efter en identitet, jag trodde att jag genom att stänga mig inne i min värld och grubbla över livet skulle finna mig själv. Jag var rädd för att ta kontakt med folk för jag var rädd för att bli missförstådd och att folk skulle le av mig. Så jag vågade aldrig försöka att vara mig själv för att se om folk kunde acceptera den jag var utan jag fogade mig istället för andras uppfattningar om mig, sa folk att jag var snäll, så var jag snäll, sa dom att jag var blyg och tyst så vart jag det.

Men jag fann aldrig min identitet på det viset, jag kände mig bara olycklig. Dessutom visste jag inte hur det var med mitt kristenliv, jo jag visste att det var nåt som inte var rätt, jag hade inte sett vad Jesus har gjort för mig, hade hört det tusen och tusen gånger men jag hade aldrig sett det med mitt hjärta, bara med hjärnan.

Det var på Fjellheim som jag fick möta Jesus. Fjellheimåret var på många sett ett jobbigt år för mig eftersom jag slet mycket med självförtroendet och med tvivel och anfäktelse. Men på ett underligt sätt så ledde Gud mig igenom allt och idag när jag ser tillbaka så ser jag att han har lett mig trofast hela tiden. Gud är god!

Jag har fortfarande många drömmar och tankar om framtiden, men jag vet att mitt liv är i Guds hand. Men jag hamnar fortfarande i tvivel och blir ibland rädd för vad jag kommer att möta i framtiden. Jag har så många tankar om livet att jag ibland nästan försvinner i min egen värld och folk runt omkring prövar att få kontakt med mig men kanske märker att jag är så fjärn att de tänker att det inte är någon vits i å ta kontakt (kanske?).

Jag kan fortfarande dagdrömma och önska att framtiden kunde vara som i sagorna eller de romantiska filmerna, men jag vet att sanningen är att där sagorna slutar, där börjar verkligheten. Ibland får jag en så stark önskan om något att jag har svårt att be om att Guds vilja ska ske.

Men vad skulle egentligen ske om jag fick som jag själv ville?

Om jag verkligen fick som jag ville skulle det kunna leda till något gott?? jag ber Gud att han må visa mig den väg jag ska gå, men vill jag egentligen gå den vägen som Gud har lagt fram? Vill jag offra mina drömmar och planer för att följa Gud? Å att Gud måtte fortsätta att visa mig sin vilja och övertyga mig om att det är bäst att vänta på Herren och vara stilla för hans ord än att drömma om framtiden.