dikt om TV:n

En engelsk författare som heter Roald Dahl, har skrivit en del barnböcker. En heter "Charlie och chokladfabriken". I den skriver han om fem barn som får komma in i en fabrik som länge har varit stängd för allmänheten. Ett av barnen ska få ärva den fantastiska fabriken. Men alla barnen utom huvudpersonen är inte särskilt gott uppfostrade. En är glupsk, en är förfärligt bortskämd, en ska bara vinna hela tiden och en är en riktig TV och TV: spels nörd. Och om denna pojke blir det sjungen en sång av de som jobbar i fabriken. Så här går den:

Det viktigeste vi nå har lært
hva angår barn, det må ha vært
å sørge for de slipper fri
for all slags fjernsynskikkeri.

I nesten hvert et hjem vi vet
der sitter barna tett i tett
med åpen munn og stive blikk
og venter på hvordan det gikk
med det de knapt kan komme på
hva var – en time etterpå!

De ser på likt og ulikt, alt
som sendes, rett å galt
til øynene mest spretter ut
(forleden kveld så vi en gutt
som det var gått så sørgelig,
ja rent ut sagt forskrekkelig,
at øynene var hoppet ned
og trillet kulerundt av sted
mens gutten satt der, blind og stum
og angret nok han var så dum!)

Å jo, de holder saktens ro
(især hvis de er fler enn to),
lar vær' å slåss og rive ned
så mor kan være litt i fred.
Men har du aldrig tenkt litt på
hva dette gjør med dine små?

At tanken dør og ånden sløves,
at fantasien helt bedøves!
Og hjernen blir så bløt som smør
og alt de ikke ser er gørr!
Ja se nå bare på din pode:
når lærte han å bruke hodet?

Du roper høyt: hva skulle de
vel finne på hvis ikke vi
slår fjernsynsapparatet på
og vi får fred? Hva skal vi så
underholde barna med?
Kanskje du kan si oss det?

Og svaret er: hva gjorde de den tid
det ikke var no' kikkeri?
Det skal jeg si (du husker nok)
hvor de var opptatt av en bok?

Eventyr fra land og riker,
heltemot og pene piker, skatteøyer, elefanter,
sirkusliv og snille tanter!
Dyr og fugler, storm og kav,
det store LIV de øste av!
Bokreolen ble en bro
som førte fra det sted de stod
til et sted der noe mystisk
(de kalte det visst «mystifistiskt»!)
lå og ventet på den som
bare vendte bladet om!

Tykke bøker med bokstaver
var de beste julegaver.
Bøker opp og bok i mente!
Mye annet måtte vente
til de var ved bokens ende,
ikke flere blad å vende!

Noen bøker visste alt.
I andre bøker ble fortalt
at du kunne lage hva
som helst du ville ha!
Eventyr og sang og viden
-alt de lærte før i tiden!

Vil du ha en god idè?
Pakk så TV apparatet ned!
Knus det, kast det, hva du vil!
Gjør det nå og ikke spill
barnas tid med alt som flimrer,
alt som skremmer og som glimrer
med sin tomhet og sin råskap.
Noen kalle det for morskap!





Etterskrift: Se nå på Mike Teve -
er det slik ditt barn skal leve?
I morgen, kanskje, får vi høre
om det er noe vi kan gjøre,
eller han skal måtte svi
for sitt fjernsynsplageri!
Om han ikke er på plass,
får vi si: DET ER TIL PASS!

Ur Charlie og sjokoladefabrikken av Roald Dahl

(Umpa-Lumpafolkets sang om Mike Teve)

att vara eller inte vara, det är frågan

...var det inte det Hamlet sa? nåt sånt var det iallafall.
Jag gillar inte dessa tragiska stycken av Shakespeare, dem kunde han få behålla för sig själv tycker jag. Världen är nog tragisk ändå utan att vi behöver underhålla oss med tragedi. Jag begriper mig inte på folk som gillar å se "domedags" filmer som t.ex. den där nya, "1212" eller vad den nu heter. Är det underhållning? ...kanske för andra, men inte för mig. Liksom en saga ska sluta lyckligt så menar jag att en film ska sluta lyckligt, än sen om det sker tragiska ting i handlingen, men allting förlorar liksom poängen om alla dör i slutet, jag har iaf ingen respekt för såna filmer. Blää! Nej! en film ska inte sluta med tragedi och sorg.

Ok, nu hade väl inte titeln här så mycket med detta å göra men men...det är ju bara "babbel" från min sida ;)

Ur Rosenius husandakt, 26 september

...ert liv är fördolt med Kristus i Gud. (Kol 3:3)

Märk, vårt liv i Gud är fördolt – fördolt med Kristus! Kristus är vårt liv, men Kristus är fördold. Därför är vårt liv fördolt. Så talar aposteln. Detta bekräftas av alla de heligas livserfarenhet. Men vi vill inte låta detta vara sant. Vi invänder: Om det vore ett verkligt liv med Kristus i Gud, skulle det i sanning inte vara så fördolt. Det skulle lysa fram, synas, kännas och upplevas.

Låt oss se hur det förehåller sig! Det är sant: Den som tror på Guds Son, han bär vittnesbördet inom sig (1 Joh 5:10). Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn (Rom 8:16). Och Johannes upprepar: Vi får kallas Guds barn. Och vi är det! (1Joh 3:1). Vi vet att vi tillhör Gud (1 Joh 5:19). Den människa bedrar sig själv, som tror att hon kan leva det fördolda livet med Kristus i Gud utan att veta av någon omvändelse, utan att känna till någon väckelse ur syndasömnen, något arbete under lagen och någon frigörelse i Kristus. Du bedrar dig själv, om du inte fått nytt liv i Kristus och börjat en ny vandring med honom utan ännu är ett med världen, även om du tar avstånd från hennes grovt syndiga livsföring.

Fatta nu inte detta Skriftens ord så som om det fördolda livet i Kristus inte skulle ha några bestämda kännetecken, som om det skulle sakna all kraft och verkan och varken kunna påvisas eller bekräftas! Nej, nog står det fast vad Skriftens lär, att det goda trädet skall kännas igen på Andens frukter. Att det andliga livet ändå är så fördolt kommer av att vår förnuft efter syndafallet är så förmörkat. Vi förstår oss inte alltid på Andens verk och känner inte igen Andens frukter. Vi vill gripa om själva livet med händerna, se och ta på det. Ibland är vi inte nöjda med de Andens frukter som Skriften nämner utan vill själva bestämma, vilket innehåll det andliga livet skall ha och hur det skall gestalta sig.

Då skriften nämner sådana Andens frukter som kärlek, glädje och frid säger man: Hur är det nu med detta? Nog tändes där en ny kärlek i mitt hjärta, då jag fick förlåtelse för mina synder, och jag fick frid med Gud och en glädje som jag aldrig förr haft. Men framtoningen av dessa ting är nu så svag och växlande. Jag borde ju ha en långt större kärlek, en mer orubblig glädje, mer frid och fördragsamhet.
Man vill se bevis på livet hos sig själv. Man vill känna och uppleva. När man ingenting känner, tvivlar man på livet.

Detta vårt liv i Gud är som mest fördolt i tider, då Gud tar bort all kännbar kraft av tron och låter all synd och skröplighet falla över oss. Satan får sikta oss som ett såll. Han får fresta och plåga oss med syndiga tankar, orena sinnesrörelser och onda begär så svårt att vi ibland faller. Petrus förnekar sin Herre, ljuger och förbannar, och Paulus och Barnabas kivas med varandra. O, när sådant händer frågar vi oss: Var finns nu detta liv med Kristus i Gud? Det är verkligen fördolt. Vem kan nu tro att Guds Ande bor i oss? Nej, det förefaller oss som om det var djävulens ande.

Till detta kommer nu svåra upplevelser av olika slag, yttre olyckor och lidanden. Som en störtflod sköljer de över oss. Så som mot den gudfruktige Job förenar sig alla ondskans krafter i naturen och andevärlden och fientligt sinnade människor. Rövare, blixten, stormen och åskan tar ifrån honom allt vad han äger, t.o.m. barnen. Djävulen plågar hans kropp, hustrun hånar hans tro, och hans stackars vänner vältrar nya stenar på lasset. Hans eget hjärta rasar i hädelse, så att han förbannar sin födelsedag. O, var är nu den högt benådade mannen, vars like inte fanns i landet? Var är nu den innerliga Guds vänskap som han skulle äga? Det är att djupt, djupt dölja vår härlighet.

Av allt detta onda, som täcker över och döljer vårt liv i Kristus, är synden utan jämförelse det svåraste. Man kan snart nog lära sig, att yttre lidande är ett faderligt ris. Den Herren älskar, den agar han (Ords 3:12). Men då du blivit illa åtgången av djävulen och syndiga begär fått härja fritt i köttet, då känner du dig som död. Det känns som om Guds Ande vikit ifrån dig och som om du med all rätt var övergiven av Gud. Detta är dräpande dolkstötar, som går oss genom märg och ben och förmörkar nådelivet. Bäst är då att lämna all tanke på eget nådeliv och endast se på den evige och oföränderlige Guden! Blicka upp till honom och fråga: Har du ännu makt att frälsa och hjälpa i sådant mörker?
När det åter klarnar, skall du få se att i det svarta mörkret dolde sig ett förbarmande fadershjärta i Gud och en oförminskad rättfärdighet i Kristus. Du skall i ditt eget hjärta finna ett sant, levande och kämpande trosliv. - Det är den högste Gudens visdom att veta hur han handlar med de sina, hur han döljer livet under döden, rättfärdigheten under synden, nåden under vreden, ja, himmel under helvete. Hur nödvändigt är det inte att känna till denna Guds visdom och ledning för att kunna hålla ut i tron på denne Herre!

Vad är vårt liv? En liten tid av möda, kamp och strid
I väntan på den salighet, som kröner oss med frid;
En liten tid av brist och nöd och ofullkomlighet
Men ock en glad förbidan av Guds rikes härlighet.

En sångvers

Som Jesus kan ingen hugsvala (=trøsta/hjælpa)
ej någon kan mena så væl
ej någon så hjærtligt tilltalar min skræmda och sargade sjæl.
Nej, vænner de kunna visst mena så væl och giva råd,
men hjælpa det kan han allena och nåd får jag alltid som nåd.

Hopp, drömmar om framtiden och Guds vilja

De allra flesta har drömmar om sin framtid, vi önskar oss en att dela livet med, ett fint hem, en god utbildning och ett bra jobb osv. Men för många som ar levt för att uppfylla sina drömmar så var det som en chock att upptäcka att verkligheten inte är en dröm. Många har blivit så besvikna att de har blivit fyllda av bitterhet, andra klagar på allt och alla, andra fortsätter att kämpa för en inbillad dröm, andra söker utan att finna, andra ger upp. Alla har vi en ting gemensamt: Vi söker meningen med livet, vi söker fred.

När jag var yngre än jag är nu så levde jag ofta i min egen lilla värld, min egen drömvärld. Jag längtade efter att finna en bästa vän som kunde förstå mig, jag längtade efter en identitet, jag trodde att jag genom att stänga mig inne i min värld och grubbla över livet skulle finna mig själv. Jag var rädd för att ta kontakt med folk för jag var rädd för att bli missförstådd och att folk skulle le av mig. Så jag vågade aldrig försöka att vara mig själv för att se om folk kunde acceptera den jag var utan jag fogade mig istället för andras uppfattningar om mig, sa folk att jag var snäll, så var jag snäll, sa dom att jag var blyg och tyst så vart jag det.

Men jag fann aldrig min identitet på det viset, jag kände mig bara olycklig. Dessutom visste jag inte hur det var med mitt kristenliv, jo jag visste att det var nåt som inte var rätt, jag hade inte sett vad Jesus har gjort för mig, hade hört det tusen och tusen gånger men jag hade aldrig sett det med mitt hjärta, bara med hjärnan.

Det var på Fjellheim som jag fick möta Jesus. Fjellheimåret var på många sett ett jobbigt år för mig eftersom jag slet mycket med självförtroendet och med tvivel och anfäktelse. Men på ett underligt sätt så ledde Gud mig igenom allt och idag när jag ser tillbaka så ser jag att han har lett mig trofast hela tiden. Gud är god!

Jag har fortfarande många drömmar och tankar om framtiden, men jag vet att mitt liv är i Guds hand. Men jag hamnar fortfarande i tvivel och blir ibland rädd för vad jag kommer att möta i framtiden. Jag har så många tankar om livet att jag ibland nästan försvinner i min egen värld och folk runt omkring prövar att få kontakt med mig men kanske märker att jag är så fjärn att de tänker att det inte är någon vits i å ta kontakt (kanske?).

Jag kan fortfarande dagdrömma och önska att framtiden kunde vara som i sagorna eller de romantiska filmerna, men jag vet att sanningen är att där sagorna slutar, där börjar verkligheten. Ibland får jag en så stark önskan om något att jag har svårt att be om att Guds vilja ska ske.

Men vad skulle egentligen ske om jag fick som jag själv ville?

Om jag verkligen fick som jag ville skulle det kunna leda till något gott?? jag ber Gud att han må visa mig den väg jag ska gå, men vill jag egentligen gå den vägen som Gud har lagt fram? Vill jag offra mina drömmar och planer för att följa Gud? Å att Gud måtte fortsätta att visa mig sin vilja och övertyga mig om att det är bäst att vänta på Herren och vara stilla för hans ord än att drömma om framtiden.

en av mina favoritsånger

Jag har alltför lätt för å se mer på mig själv än å se på Jesus. Jag behöver stadigt påminnas om att det är det Jesus har gjort och gör, det är det som gäller, inte det jag gör, känner eller är.

Jag är inte så bra på å förklara hur det står till med mitt andliga liv, därför går jag sällan eller aldrig till själavårdare. Jag finner ju själavård i Guds Ord och ofta i sånger som är skrivna av bröder och systrar i tron, som upplevt detsamma som jag.

Här är en av dessa sånger.
Det är några gamla ord i den som jag inte helt vet vad de betyder, men det gör inget, jag tycker ändå att budskapet är så pass klart att det kan lysa upp en kristen bror eller syster som helst ser på sig själv och sin uselhet och kalla hjärta och alldeles glömmer bort vad vi har i Jesus. Lägg speciellt märke till de två sista verserna:


Om du är usel, och död och kall,
så är du friköpt i alla fall.
Din synd i blodet avtvagen är,
om också du uppå bördan bär.
Till barn du valdes av evighet,
Guds barn du är, o, glöm ej det,
Guds kära barn om du kommit när,
men sorgebarn om du borta är.

Frivilligt Jesus i döden gick,
och släktets nöd han uppbära fick.
Vad han har lidit, det slipper du
och testamentet har kraft ännu.
Så kom då dristigt till honom fram
Han är ditt eget offerlamm.
För dina synder han lidit nog,
det var väl ändå fr dig han dog?

Och kan du sjunga, så lova Gud,
att du får vara en Kristi brud.
För dig är ingen fördömelse.
Men när du icke kan grunden se,
så bliv dock stilla, ty Herren ser
dig i sin Son - vad vill du mer?
Se har du Sonen, då har du allt,
fast hjärtat ofta känns dött ock kallt.

Gud väger aldrig din arma tro,
en bättre grund finns för frid och ro:
Den grund som lades i Jesu blod
då han så huld och av hjärtat god
tog på sig hela vår syndamängd
och ibland rövare blev hängd.
Se, denna grund det var ej din tro,
men tror du det, får du samvetsro.

en kul vecka på Fjellheim

Eleverna (de flesta) är nu i Syd-Amerika och steker sig i den varma solen :) dom verkar ha det bra där ute.
Vi som är kvar, vi saknar eleverna ja, men det har iaf för mig varit en väldigt bra vecka måste jag säga. Men kanske jag trivs bäst när det inte är så mycket folk omkring mig, ja, det är nog så. Jag blir liksom mer mig själv då, försvinner liksom inte i folkmassan.

Vi, dvs Gudny (kocken på Fjellheim), Åshild (administrationsleder), jag, Randi och Margrethe (ettåringar) å så Kjetil (vaktmästaren) har gjort om en del på stuan på Fjellheim. Så ni som ska på kortkurs.....bered er för en överasskelse! :) vi tycker det vart väldigt fint, men jag tror inte alla kommer å tycka det. Smaken är som baken alltså. Å så ska vi sätta lite personligt präg på det genom å ha en bild på oss...vi är ju så söta...hehe ;D

I torsdags var vi hos Gudny och såg fem timmars "Stolthet och fördom"...det är favoriten det...hehe
å igår kväll var vi ute och åt på Egon å så drog vi till Åshild efteråt. Ja, vi har det bra vi i personalen :) oh, yeah!